notesabout

Dags att ge en liten samanfattning om platsen satelitmottagaren glömde och tiden spenderad här hittils... Jag ligger nämligen ofrivilligt till sängs i förkylning efter en hård vecka... mm, jag vet vad ni tänker men nä, det är inte som dom säger, det är inte som ni tror som Bo Kasper Sundström utrycker det i Det går en man omkring i mina skor från 92... Den här veckan har bestått av en rad allnighters av PLUGG och inget annat, och då menar jag verkligen inget annat överhuvudtaget...ok, en och annan kaffe av kalibern storlek mastodont a'la americanostyle och en och annan hålla ångan uppe cigg har det väl blivit i äkta tentaslutplugganda men i övrigt har all energi lagts på rapporter, rapporter, audio-arts production prov och studio-labbar.

Min inställning till Oneonta som helhet är lite blandad och jag ska förklara varför. Bortsett från kursutbudet så var ju min kärlek till New York en av sakerna som drog mig just till den här skolan och inte chico där fantastiska Camilla och Fredrik befinner sig. Efter många om och men med papper, amerikanska ambassaden och att hinna eller inte hinna få visumet så anlände jag och Regina på Manhattans La Guardia och drog våra jetlaggade ben mot en av de gula taxibilarna för att ta oss till vad jag tror skulle klassas som det mest glamourösa boendet på hela ön på tvärtomspråket. Efter välbehövlig sömn tog vi oss till Apple store där Regina inkasserade en ny dator för våra kommande akademiska äventyr till ett pris svenska återförsäljare skulle lägga sig under täcket i fosterställning åt. Nöjda efter vår shoppingdag i staden där allting finns (och till trevliga dålig dollar priser) så satte vi oss på bussen mot Oneonta. Och där satt vi, och satt, och satt och satt lite till genom skog, skog och åter skog. När vi väl kom fram runt midnatt, två timmar sent pga att busschauffören körde fel ett antal gånger på de mörka skogsvägarna och utan möjlighet att kontakta någon då mottagningen stendog ett par timmar utanför NY, så fanns det naturligtvis ingen där för att hämta oss på stationen och jag kände mest att jag bara ville vända på klacken och åka hem igen. Kylan, dom döda mobilerna, skogen, den tomma busstationen och den till synes öde staden blev bara lite för mycket för en hungrig och trött norrlandstjej som tyckte att allt kändes lite för välbekant och undrade om det verkligen var värt att korsa atlanten för. Vi lyckades dock skrapa ihop lite mynt för att använda en telefonautomat och när räddningen i form av ett krullhårigt yrväder från Main vid namn Carol, som tydligen var den nya chefen för skolans International Office, så kändes situationen inte riktigt lika hopplös och under de korta minuterna upp till campus så lyckades hon tända ett litet hopp inombords om att det kanske kunde bli rätt bra det här iaf.

Och ja, vad ska man säga, det har gått lite upp och ner... Mycket är väldigt bra och mycket är, hm, mindre bra? En plus och minus lista kanske kan reda ut begreppen en aning...

Plus
*Kurserna är sjukt enormt fantastiska! Personligen så läser jag:
-Audio Arts Production
-Art, Commerce and Consumerism in the Music Industry
-Progressive Rock
-Record Labels in pop culture (dvs från 50-talets blues och framåt)
-Rock Combo
*Mitt band som ger mig lite hopp om att livet inte är så illa trots allt under mörka pluggnätter
*Billig öl, en kanna går för ett par tjugor och då räknas det som dyra ute-priser...
*Billig wiskey
*Tre second hand affärer varav en enorm
*Gratis buss ner till stan
*Billig taxi (att splitta en taxi tur o retur här är ungefär som att ta bussen enkel väg under dagtid hemma)
*Beer-pong (ju fler matcher man spelar i rad under kvällen, desto grymmare blir man på och pricka vilket känns sjukt olågiskt)
*Vinylaffären där vi planerat uppnå stammis-status på
*Tattuerar och piercing stället med den sköna personalen
*Black Oak (favorit rock baren där entrévakten är gammal hippie och personalen är så där uppfriskande rocksunkiga)
*Fester med 5 dollar entry och sen gratis allt
*Dom fina röda plastkopparna som man alltid ser i filmerna, faktiskt så skulle man kunna sammanfatta hela det här blogginlägget som börjar växa ut ur proportioner i att det är precis som man tror här. Som att gästspela i en college-film ungefär.

Minus:
*Medelåldern på campus är väl närmare 19 vilket gör oss till gamla tanter
*Vi bor i den byggnaden på campus som är designat av en känd fängelsedesigner, det märks...
*Maten är... ja... inga kommentarer... låt oss bara säga så här: i den matsalen som ligger i vårat hus så är salladen inglasad... som rolex-klockor eller juveler eller något annat sånt dyrt och sällsynt.
*Amerikaner... ja, amerikaner... äh, hämta paddeln sune... vad ska man säga, dom är lite speciella... tror att dom kräver ett alldeles eget blogginlägg... eller två...miljoner....
*Även om det inte är jättelångt till NY city (ca tre timmar med bil) så är det dyrt att ta bussen och så mkt plugg att man knappast hinner tänka helg innan den är över såatteeee....

I övrigt så har även jag investerat i mac och fått en i-touch på köpet vilket var en välkommen bonus på det redan nedsatta studenterbjudandet... Totalt så kan man säga att jag sparade i runda slängar 10 000 mot att ha köpt samma saker hemma. Jag har även investerat i en ny stålsträngad halvakustisk fender, ett gäng vinyler, en sjukt mogen tungpiercing och ett par kilo second hand kläder varav bl a en sjukt snygg brun käderjacka för typ 12 dollar med gulfoder i som visar den antika världskartan... enormt fancy... Dock är dock mina pengar väldigt sinande vid det här laget (undrar varför... hmmm...) så jag hoppas på att gigandet kommer igång snart så jag kan få in lite cash annars får jag nog böja mig och jobba som diskare här på campus för en halv cent om året ungefär... när jag nu ska hinna det. Men det löser sig nog, det brukar det ju göra... är ju inte direkt första gången man fått vända på sina pengar.

Nu ska jag fortsätta dricka min varma choklad (som nog inte är så varm längre) mot min onda stackars hals och lämnar er med att jag saknar er därhemma något enormt mycket så det nästan värker i kroppen och det sticker till lite i kroppen varje gång nya bilder kommer upp på allas vår fb och jag blir påmind om alla er underbara människor och festerna jag missar! Party on mina vänner så hoppas jag på återförening när nästa år börjat ticka!